Berätta, så förstår du bättre

VinterstrandFoto: liebeslakritze

Med anledning av Siegfried Lenz födelsedag och utgivningen av En tyst minut den 17 mars, publicerar vi idag ett kort utdrag ur ett samtal med Lenz om den nya boken, litteratur och konsten att fiska lax.

ZEIT: Din roman En tyst minut är din första kärlekshistoria. Du har aldrig skrivit en kärleksroman tidigare. Varför?

Siegfried Lenz: Kärlek har naturligtvis förekommit i mina romaner, men en kärlekshistoria som den här har jag sparat till ålderns höst. Jag menar inte att jag tidigare saknade erfarenhet eller att erfarenheter överhuvudtaget skulle vara nödvändiga för att skriva om det. Det är en kärlekshistoria sui generis, där jag lät mig ledas av tanken att man i verklig kärlek måste försaka något, till exempel oberoende, suveränitet. I En tyst minut förälskar sig en elev i en lärarinna. Det speciella problemet består alltså i att lärarinnas auktoritet måste bli ett problem för den älskande eleven. Hur den här auktoriteten som också han såg återfann sig i hans kärleks fångenskap – att visa detta var även svårt för den skrivande. Jag föreställde mig följande: Hur är det att förälska sig så djupt i en lärarinna? Vad händer då? I skolan, i vardagen?

ZEIT: Det finns en mening i boken som man aldrig har läst hos dig tidigare. »Jag smekte av henne baddräkten och hon lät det ske, hon hjälpte mig och vi älskade med varandra där i dynen under tallarna.« Det är det mest explicita som du skriver och samtidigt är det också tämligen kyskt.

Lenz: Vad som sker i detalj, vet vi ju alla. Måste man skriva det? All litteratur har något inbjudande för läsaren. Jag appellerar till läsarens erfarenhet och bjuder in henne att jämföra sin erfarenhet med det som jag berättar i den här historien.

ZEIT: Ville du också visa att sexualitet inte behöver skildras?

Lenz: Absolut inte. Det finns så många lysande skildring av sexualitet i litteraturen – Henry Miller till exempel – så att man inte själv behöver tillägga något.

ZEIT: I En tyst minut går kärleken om intet. Misslyckandet är ett återkommande tema hos dig.

Lenz: Jag kommer hela tiden tillbaka till min mormor i Masurien. Hon var en fantastisk historieberättare. Hon tog alltid med mig till kyrkan när det var bröllop. Hon stod där, den här gamla kvinnan, fastklistrad av förväntan. Och när brudparet kom, strök hon mig över huvudet, pekade på de båda och sa: »Det där kommer inte att sluta lyckligt, pojk.« En emancipatorisk insikt, som jag då inte förundrades över. Först nu när jag är 80 förundras jag. »Det där kommer inte att sluta lyckligt, pojk.« Hon menade: in the long run. Vi bär ju alla på en skatt av erfarenheter som vi kan falla tillbaka på i bestämda kritiska situationer. Den här gången var det min tur.

ZEIT: Din mormor blev lämnad av sin man. Och samma sak var det för din mor. Temat med faderlöshet, ibland till och med föräldralösa pojkar, har alltid sysselsatt dig.

Lenz: Vad ska man berätta om som författare? Det finns inga möjligheter att se bortom sig själv. Vad du än skriver, så avslöjar du något om dig själv. Man kan inte skriva om andra utan att skriva om sig själv. Och då låter man även det som tynger dig mest, skymta fram.

ZEIT: Vad är din högsta önskan?

Lenz: Då måste jag svara med en historia. Jag var hos frisören en gång. Jag väntade och tog upp en av tidningarna som låg där; en fisketidning. På flera sidor fanns en liten, skäggig man som visade upp allt större laxar. Känner du till den rättskaffens och trohjärtade triumfen hos en lycklig fiskare? Laxar som nästan var lika stora som han. Herregud, tänkte jag, en sån lax, det vore nåt. Då öppnades dörren – jag kunde inte tro mina ögon: Den man som jag precis hade sett med fyrakilos-, sexkilos-, tiokiloslaxar, stod framför mig. Jag frågade honom: Är det här du? Han svarade: Åk aldrig till Alaska! Jag sa: Varför inte till Alaska? Han sa: Där nappar laxen oavbrutet. Du kastar i – och direkt nappar det. I Yukonfloden nappar laxen oavbrutet. Åk aldrig dit. Jag sa: Jo. Jag vill bara en endast gång fånga en fyrakiloslax, sen åker jag hem direkt. Det är min högsta önskan.

Samtalet leddes av Ulrich Greiner och Henning Sußebach

Intervjun är publicerad med tillstånd från tidningen Die Zeit, där den fanns med den 5 augusti 2008, nr 20.

Läs hela den översatta intervjun i PDF-format här.

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

Additional comments powered by BackType